Swedish cyclist

Inget Estlandsäventyr

22 maj, 2012

Fick besked om att helgens tävlingar i Estland ej kommer bli av för min och mitt norska lags del. Riktigt tråkigt då jag laddat en del för dessa. Anledningen är att vi har ett gäng som bombar på för fullt på Irland just nu. En cyklist är fortfarande inte kry från en otäck vurpa i Danmark och en annan är sjuk. Därav lyckas vi inte fylla minimikvoten på antalet deltagare och vi nekas start. Surt som fasen. Blir till att tugga på här hemma då.

Snopet

21 maj, 2012

Ja men va fasen då. Benen var ju lite på gång under den sista etappen men det slutade i en juniorvurpa med tre mil kvar till mål. Kaklong! Så låg jag där mitt i vägbanan. Växelörat knäcktes rakt av så cykeln vart obrukbar. Lyckades såklart även lägga mig på samma höft som de senaste två gångerna jag varit ordentligt i gatan och den har krånglat ett tag varje gång efteråt. Det tog en stund innan jag kunde röra på den och linka bort till vägkanten. Knät fick sig en fin kyss också, med avbitartång opererade jag bort lite lösa bitar innan jag paketerade in det hela på hotellrummet. Hoppas på att det läker ihop någorlunda snabbt och snyggt. Nog snörvlat. I baksätet vinkar jag adjö till Luxemburg för denna gången.

20120523-214834.jpg

Heja Linus

19 maj, 2012

Sparsamt värre med uppdatering från Luxemburg. Såhär, fyra dagar in i loppet och med en etapp kvar, orkar jag alltså skriva ihop ett par rader. Tävlingen har verkligen inte varit nådig mot mig och mina ben. Efter att jag har klivit av cykeln har det känts som om jag legat nerknölad i en skokartong hela dagen. Klubbad på riktigt. Ömt och stelt överallt. Felicia har fått jobba hårt med att mjuka upp benen varje kväll. Nedan följer en kort summering av hur jag upplevt veckan så långt. Onsdagen bjöd på en kort men hård inledningsetapp. Det skickades på ganska omgående uppför backen som skulle bemästras ett antal gånger och som var runt fem minuter lång. Första tre gångerna gick det bra sen började jag få trubbel med mig själv. De sista tre gångerna vinglade jag upp med några andra lika klena stackare som mig. Psykiska eller fysiska problem vette sjutton men trubbel hade jag i varje fall.

Andra etappen, i torsdags alltså, sprätte Lars till tidigt och skapade en stark utbrytargrupp som höll hela vägen till mål. Jag försökte tampas om femteplatsen i klungan men bommade ganska rejält om jag själv får tycka till. Kraften hittade någon slags utväg genom skosulorna och förbi pedalerna istället för ner genom pedalen och vidare ut mot bakhjulet via drivlinan. Alex gjorde för övrigt en dunderinsats och såg till att jag fick lä på slutet i över två mil fram till sista kilometern innan det blev alltför mycket buffel och bång. Vilken kille! En tiondeplats blev mitt resultat och en fjärdeplats noterades på Lars för denna dagen. Fördelen med att ha Lars i utbrytning en hel dag visade sig vara att han inte orkar prata lika mycket om kvällarna. Extra skönt för mig då vi delar rum. Igår avverkades den tredje etappen och det skulle komma att vara tävlingens kungaetapp med över tretusen höjdmeter att klättra. Jag hade en riktigt slitsam dag där benen mest bestod av surdeg. Kunde klamra mig fast i klungan och gneta mig hela vägen till mål.

20120519-234320.jpg

Så idag skulle det bjudas på en knappt 15 kilometer lång tempoetapp. Perfekt! Lite av en vilodag för mig då jag inte är särskilt förtjust i tempo, jag ligger ändå typ på nittioniondetusendeplats i sammandraget och jag har inte ett enda hjälpmedel för att smita undan fartvind med mig. Eller jo, ett par tunna skoskydd hade jag ju lyckats packa med som fick duga. Anledningen till att jag tagit med dom var för att slippa skita ner skorna om det skulle regna på någon etapp. Vädret har dock varit rätt hyggligt med lite sol, lite moln, lagom behaglig temperatur och bara någon enstaka droppe regn. Eller jo, på ankomstdagen pissade det på ganska friskt och var rätt kyligt så det var mindre skoj att rulla runt i. Nåväl, tempot var alltså inget jag prioriterade. Banan var jäkligt kuperad och knixig. Vispade runt så gott jag förmådde och tänkte sedan inte mer på det. Lite extra relaxad rull efteråt för att få cirkulera ur slagg i benen och sedan in på hotellet igen för avslappning. Nu känns det rätt okej faktiskt. Kroppen har fått vila upp sig och jag känner mig inte mörbultad som tidigare. Hopp finns om en liten revasch mot mig själv under morgondagens etapp tillika avslutningsetappen för hela tjofräset. Lite upp och ner första halvan och så ett par avslutingsvarv med någon knöl mitt i bjuds det på innan vi korsar mållinjen efter 180 avverkade kilometrar. Extra spännande kan det bli när väderprognosen förutspår en hel del regn och kanske även åska. Det återstår att se hur det blir med den saken. Nu ska det sovas!

20120519-234633.jpg

Mer Skandis

14 maj, 2012

Nu är alla ledare och cyklister inpackade i landslagets bilar och vi rullar strax över bron till Danmark. Luxemburg är slutdestination och på onsdag rullar vi igång med den första etappen. En serie bilder från lördagens lopp i Uppsala damp ner i mailkorgen. Fotograf är min egen ståtlige far. Veckans uppdateringar beror lite på om jag får tag i nät där nere. Hoppas kunna bjuda på lite rapporter om hur loppet utvecklar sig.

Vem glömde stänga av duschen?

13 maj, 2012

När ska jag få tävla i vanliga tunna cykelstrumpor och slippa dra på mig tjocka och varma yllesockor varje gång? När ska vinterhandskarna få ligga kvar hemma i garderoben i väntan på nästa vinter? Årets upplaga av Scandinavian Race, för 104:e året i följd, blev inledningsvis riktigt blött och kallt. Inte sedan tävlingen på Mallorca i februari har jag fått köra en tävling som bjudit på skön värme. Gårdagen vart således inget undantag det heller. Snittfarten blev inget att skryta över när vätan kleggade ner asfalten som blev lurigt hal i alla sjuttiomiljonermiljarder svängar som skulle tas varje varv. Vi i landslaget missade utbrytningen och fick därför ta ansvar i att försöka håva in. Trotts jämn fart lyckades utbrytarna dryga ut avståndet. Kroppen och benen svarade fint. Utan hjälp från andra lag blev det ingen lätt uppgift för oss att försöka kontrollera de undflyende och det började se mörkt ut. Majoriteten av lag till start saknades ju där framme så vi undrade varför ingen annan skickade fram en eller två till att köra med oss.

20120513-230031.jpg
Alex kunde på ett utmärkt vis illustrera hur skitigt det var under dagen. Vågar vi gissa hur mycket grus och sand som just nu ligger i magen på oss?

Tillslut fick vi gå på attack och då minskade äntligen avståndet men med halva laget slutkört och en punkterad Alex som fick ta service när det skedde saker både till höger och vänster lyckades inte Jonas och jag kontrollera allt som skedde och vi bommade åter igen när en större grupp smet iväg. Då var det bara att sätta in allt som fanns och sticka huvudet under armen, då lyckades jag faktiskt komma iväg från klungan tillsammans med Jonas. Tyvärr då alldeles för sent men vi fick fatt i det som var tredje gruppen och som hade en klen 16e placering att köra om som tröst. Inget höjdar scenario vi hamnade i så den 16e placeringen jag fick som resultat var långt ifrån det jag och övriga i laget siktat mot. Att jag var lite bitter efter målgång märktes nog men så är det med cykeltävling. Hur Skandisloppet utvecklar sig är alltid svårt på förhand att förutse och så även iår. Inget att hänga läpp över utan det blir till att samla ihop sig till nästa veckas tävlingar som blir av i Luxemburg. Där hoppas jag få börja tävla i tunna strumpor och handskar igen annars lär jag tappa hoppet helt om att få tävla i sommarvärme detta året. Jo, det torkade faktiskt upp mot slutet av loppet och solen gav lite värme så jag ska väl inte klaga över att allt var dåligt hela dagen. Dessutom höll både Vacchi och Peo låda i högtalarna varje varv som värmde oss i det svenska landslaget lite smått när vi jagade.

Här får ni en vältajmad bild när allt verkligen var en enda stor misär. Loskan lyckades jag nog lägga på låret dessutom. Bara genom att lyckas med den bravaden sänkte jag mitt eget humör ett par pinnhål.

Inför Skandis

11 maj, 2012

20120511-224601.jpg

Sveriges enda UCI kategoriserade tävling imorgon alltså. Uppsala is the place. Att vi kör för det svenska landslaget kan ju knappast undgå någon i restaurangen när vi nu fått kränga på oss de nya kläderna. Snajsigt. I år verkar tävlingen gästas av en stor blandning internationella lag. Inte så pjåkigt. Det blir till att gasa då. Nu ska jag sluta jiddra och försöka få en perfekt uppladdning innan startskottet smäller av klockan tolv imorgon. Håll en tumme för mig och har du ingen tumme får du försöka med nått annat.

Knäck, snack och rek

10 maj, 2012

Finns det något tråkigare än att åka flera timmar i en bil helt ensam? Gårdagen kändes som årtiondets längsta när jag lastade in mitt arsle i bilen och smetade iväg upp till föräldrarna i Södertälje. Inte kul. Resan alltså. Att träffa familjen är ju kul.

20120510-221211.jpg
Loffe och jag försöker se lagom avslappnade ut när två killar står sådär obehagligt nära varann. Speciellt när en av dom får för sig att lägga armen runt den andra

Dagen idag fick en desto mer hektisk start. Ett besök hos supernaprapaten Marcus Lofjord var ett måste. Ryggen har inte varit speciellt samarbetsvillig den senaste tiden. ”Det sitter som…betong”, blev ”Loffes” förta kommentar när han satte igång med problemområdena. Jo, jag tackar, inte konstigt att jag känt mig så en 80-åring den senaste tiden om jag nu gått och blivit till betong. Efter böjande, vridande, bändande, töjande och knäckande var det som att jag fått en ny ram inombords. Den karln kan ta mig tusan få rätt på både trasig kropp och psyke. Definitivt en nyckel till en stor del av min framgång den senaste tiden den där gutten.

20120510-222121.jpg
Redo för plåtning och intervju

Efter träffen med Loffe jazzade jag tillbaka till Södertälje med ett stort leende. En träff med lokaltidningen LT väntade vid lunchtid. Bilder och intervju betades av. Har aldrig träffat en så påläst journalist tidigare vilket var riktigt skoj. Det pratades såklart SM och framtidsdrömmar. Efter att vi avslutat och skakat tass vevade jag iväg ett par varv runt det som kommer bli årets mästerskapsbana. Kommer nog bli en tuff historia den 25 juni. Väl tillbaka kunde jag nöjt bänka mig framför teven och Girot samtidigt som jag pillade navel och gladdes åt att jag hunnit cykla innan det började ösregna ute.

20120510-221759.jpg
Målbacken granskades noga. Känns nog inte speciellt första eller andra gången upp men definitivt den hundrasjuttiofemte gången, eller hur många gånger det nu blir på SM

Kall helg

7 maj, 2012

20120507-231445.jpg

Cykelsporten är då riktigt på gång i Norge vill jag säga. Helgens arrangemang var riktigt fina och välgjorda, publiken stod i horder längs med avslutningsvarven och med ungefär 120-130 cyklister på startlinjen blev det snurr på tävlingen från första tramptag. Lördagens Norefjell GP ersattes raskt som attan av Tyrifjorden runt då det snöade uppe på toppen av Norefjell. Banan var ändå allt annat än platt då det lutade mot eller med i stort sett hela tiden. Två krävande stigningar på drygt två och tre kilometer gjorde det svettigt för många. Inte minst mig själv när jag försöker gå med riktigt duktiga klättrare i den senare och mest krävande av dom två, hur tänkte jag där egentligen? Jag vågade prova helt enkelt. Med tre lagkamrater i utbrytning kunde vi känna oss trygga men det skulle senare ske ett och annat. Tekniska problem och dålig neutral service gjorde att den starkaste av våra där framme åter hamnade i klungan. Uppför berget splittrades sedan gruppen och de andra två fick kasta in handduken.


©Kava-photo

Efter elva mil körda och knappt fyra mil till mål fick besked om att gruppen splittrats och vi behövde ta tag i saken. Hela laget hade överlevt klättringen så alla sattes upp i front för att försöka köra in de sista fyra som nu hade ett försprång på 3:45. Vi körde starkt men det saknades 30 sekunder fram när siste man i laget tog sin sista förning med två och en halv kilometer till mål. Dom var ett tag inom synhåll men vi mäktade inte täppa till det allra sista. Spurt om femteplatsen alltså vilket jag kände att jag skulle kunna hantera i den galna avslutningen. Lätt utför gav oss rejäl skjuts in i de avslutande svängarna som blev helt galna jag satt och hoppades att jag inte skulle pricka något av de gigantiska meteoritkratrarna till hål som fanns utspridda över hela vägbanan. Tryckte till men vart utblockerad precis närkravallstaketen avgränsade körbredden rejält in på upploppet. Minst sagt trixigt och svårbedömt där jag sjabblade. Hann backa ner och ta ny sats men fick rätt sopig slutfart in mot mållinjen och en liten jäkel han klämma sig förbi på slutet. Galet upplopp men sjukt skoj att få riskera livet igen. En sjätteplats noterades i resultatboken. Laget kämpade extremt starkt för min skull men vi mäktade inte att håva in allt denna gången.


©Kava-photo

Igår, söndag, var det återigen start och mål i Hönefoss men med en klassisk och för dagen ny bansträckning. Avslutningsvarven skulle ta oss ett antal gånger över Vinterroveien och sedan upp den mördande Riperbakken. Med fräscha ben ingen omöjlig match men med tolv mil i benen skulle dom komma att sålla bland pigga och trötta påkar. Respekten för detta motlut var minst sagt stor inom laget. Hoppet låg hos våra starka klättrare och jag tog så mycket jobb jag förmådde fram till avslutningsvarven. Tillsammans med Phan Åge tågade vi fram våra killar in genom Hönefoss för att hålla oss borta från den stress längre bak i fältet som blev in mot den trånga passage som markerade början till Vinterroveien. Gjorde en sista push när jag gick efter och hämtade hem dansken Rasmussen, som för övrigt vann loppet, innan benen stod rätt ut och jag kände mig riktigt kantig i hela kroppen. Mitt jobb var nu gjort för denna gången och jag lämnade över till de andra. Avslutningen blev så hård som väntat och vår Magnus kunde köra sig till en tiondeplats. Slutligen en helg med bra fart och tuff genomkörning inför nästa helg i Uppsala och även Luxemburg som väntar veckan efter.