Swedish cyclist

Speglat mig i stjärnglans

6 augusti, 2012

Jodå, så att. En långhelg i Norge är härmed avklarad. Det var inga dåliga arrangemang det bjöds på vill jag säga. Norsk TV såg till att sända alla tre loppen live. Genom kameror på MC, uppe i byggnadsställningar och från helikopter har publiken kunnat följa hela spektaklet hemma i soffan och på storbildskärmar i dagarna tre. Okej, helikoptern var bara med den sista dagen i Grimstad, men ändå. Och jävlar vad den förde oljud. Hur känns det då att tävla en hel Grand Tour med dessa vispandes ovanför dag ut och dag in? Bra för sporten helt klart men vad säger arbetsmiljöverket om dessa bullernivåer som cyklisterna måste utstå timme efter timme, dag efter dag. Skämt åsido, det var såklart rätt ballt med en snurra i luften även om den inte direkt lyckas smyga sig på. Inte en sekund har dom missat. Tillfällena under dessa dagar är således perfekt profilering av cykelsporten och även för alla lag som deltar. Naturligtvis ville vårt lag få ut mesta möjliga publicitet så det blev till att damma på från start och i jakten efter kamerans fokus blir det bra fart med fullt flöde i spjällen.

För varje dag kommer känslan mer och mer, styrkan återvänder om än sakta. Att sen mäta sig mot fullvärdiga proffessionella cykelstjärnor där flera av dom innehar kalasben från ett nyligen genomfört olympiskt spel gör inte uppdraget mycket lättare. Det sållades friskt i fälten alla tre dagarna och jag visade nog ett och annat fult grin i fejan när det gick som vansinnigast. De såg tämligen oberörda ut tills dom satte in dödsstöten i slutet av loppen. Då kunde de flesta inte mörka längre och blottade en och annan tandrad även dom. Så helt omänskliga verkar dom inte vara. Min insats var rätt så anonym de första två dagarna men så under den sista fick jag igång maskineriet på riktigt en stund. Efter att ha lyckats stöta upp till tätgruppen fick jag chansen till att markeras av bland annat MC-kameran ett flertal gånger. Mellan tramptagen undrade jag hur fult mitt grin såg ut på TV. Hur gör dom som kör arton mil i utbrytning på Touren och filmas i flera timmar? Gäller att hålla ordning på grimaserna där antar jag. Det tog på krafterna att skicka på så mycket och jag fick senare ge mig när klungan kommit ifatt för att sätte ett ännu högre tempo som sakta spräckte upp det som var kvar. Nöjd får jag ändå vara.

Vilka som är kungar i Grimstad är det ingen tvivel om. Längs promenadgatan hittar vi denna monter som innehåller diverse saker från två av Norges största cyklister som kommer just från denna by. Här hyllar dom sina hjältar. Många nyfikna kollar in Thors häftiga cykel från VM 2010, beundrar deras meriter som står ingraverad i mässing eller hänförs över alla tekniska framsteg som gjorts på inom cykel. Att se Dag Ottos gamla Eddy Merckx i stål bredvid Thors närmast högteknologiska Cervelo skapar en del kontraster.

Nåväl, vldigt inspirerande att jag får åka runt varv efter varv med årets Giro-vinnare, säga ”G´day mate” till Robbie McEwen när vi möts i hotellobyn innan start eller hänga på Gilbert när han ställer ut. Dessa arrangemang måste vara oerhört bra för intresset och rekryteringen hos gemene man samt alla ungdomar i Norge. Inte konstigt att cykel har klättrat upp i toppen på listan över de mest populära idrotterna i landet och att startlistorna är knökfulla på de nationella tävlingarna. Varför får vi inte till det här hemma? Kalmar GP och Vättern GP är väl de enda arrangemangen iår som försöker få till en publikfest och lyckas någorlunda. Scandinavian Bike Week var ett arrangemang som jag tycker kan mäta sig bäst mot vad jag fick uppleva i grannlandet om än i väldigt mycket mindre skala. Men det var på gång att växa till sig innan det tråkigt nog inte blev något med det iår. Jag märkte även vilken hjältestatus de norska toppcyklisterna fått. Färska framgångar i OS och med färska etappvinster på Touren och en inte alltför avsvalnad och härsken världsmästartitel vågar folk, cyklister och förbund stolt kliva fram och trumma sig över bröstet när det talas om cykel. Det vaknades väl till lite här hemma efter Peking tack vare Emma och Gurra men det hade nog behövts lite ny ved från London för att få lite fart igen, eller?

Skriv en kommentar