Vem glömde stänga av duschen?

När ska jag få tävla i vanliga tunna cykelstrumpor och slippa dra på mig tjocka och varma yllesockor varje gång? När ska vinterhandskarna få ligga kvar hemma i garderoben i väntan på nästa vinter? Årets upplaga av Scandinavian Race, för 104:e året i följd, blev inledningsvis riktigt blött och kallt. Inte sedan tävlingen på Mallorca i februari har jag fått köra en tävling som bjudit på skön värme. Gårdagen vart således inget undantag det heller. Snittfarten blev inget att skryta över när vätan kleggade ner asfalten som blev lurigt hal i alla sjuttiomiljonermiljarder svängar som skulle tas varje varv. Vi i landslaget missade utbrytningen och fick därför ta ansvar i att försöka håva in. Trotts jämn fart lyckades utbrytarna dryga ut avståndet. Kroppen och benen svarade fint. Utan hjälp från andra lag blev det ingen lätt uppgift för oss att försöka kontrollera de undflyende och det började se mörkt ut. Majoriteten av lag till start saknades ju där framme så vi undrade varför ingen annan skickade fram en eller två till att köra med oss.

Alex kunde på ett utmärkt vis illustrera hur skitigt det var under dagen. Vågar vi gissa hur mycket grus och sand som just nu ligger i magen på oss?

Tillslut fick vi gå på attack och då minskade äntligen avståndet men med halva laget slutkört och en punkterad Alex som fick ta service när det skedde saker både till höger och vänster lyckades inte Jonas och jag kontrollera allt som skedde och vi bommade åter igen när en större grupp smet iväg. Då var det bara att sätta in allt som fanns och sticka huvudet under armen, då lyckades jag faktiskt komma iväg från klungan tillsammans med Jonas. Tyvärr då alldeles för sent men vi fick fatt i det som var tredje gruppen och som hade en klen 16e placering att köra om som tröst. Inget höjdar scenario vi hamnade i så den 16e placeringen jag fick som resultat var långt ifrån det jag och övriga i laget siktat mot. Att jag var lite bitter efter målgång märktes nog men så är det med cykeltävling. Hur Skandisloppet utvecklar sig är alltid svårt på förhand att förutse och så även iår. Inget att hänga läpp över utan det blir till att samla ihop sig till nästa veckas tävlingar som blir av i Luxemburg. Där hoppas jag få börja tävla i tunna strumpor och handskar igen annars lär jag tappa hoppet helt om att få tävla i sommarvärme detta året. Jo, det torkade faktiskt upp mot slutet av loppet och solen gav lite värme så jag ska väl inte klaga över att allt var dåligt hela dagen. Dessutom höll både Vacchi och Peo låda i högtalarna varje varv som värmde oss i det svenska landslaget lite smått när vi jagade.

Här får ni en vältajmad bild när allt verkligen var en enda stor misär. Loskan lyckades jag nog lägga på låret dessutom. Bara genom att lyckas med den bravaden sänkte jag mitt eget humör ett par pinnhål.

Inför Skandis

Sveriges enda UCI kategoriserade tävling imorgon alltså. Uppsala is the place. Att vi kör för det svenska landslaget kan ju knappast undgå någon i restaurangen när vi nu fått kränga på oss de nya kläderna. Snajsigt. I år verkar tävlingen gästas av en stor blandning internationella lag. Inte så pjåkigt. Det blir till att gasa då. Nu ska jag sluta jiddra och försöka få en perfekt uppladdning innan startskottet smäller av klockan tolv imorgon. Håll en tumme för mig och har du ingen tumme får du försöka med nått annat.

Knäck, snack och rek

Finns det något tråkigare än att åka flera timmar i en bil helt ensam? Gårdagen kändes som årtiondets längsta när jag lastade in mitt arsle i bilen och smetade iväg upp till föräldrarna i Södertälje. Inte kul. Resan alltså. Att träffa familjen är ju kul.

Loffe och jag försöker se lagom avslappnade ut när två killar står sådär obehagligt nära varann. Speciellt när en av dom får för sig att lägga armen runt den andra

Dagen idag fick en desto mer hektisk start. Ett besök hos supernaprapaten Marcus Lofjord var ett måste. Ryggen har inte varit speciellt samarbetsvillig den senaste tiden. ”Det sitter som…betong”, blev ”Loffes” förta kommentar när han satte igång med problemområdena. Jo, jag tackar, inte konstigt att jag känt mig så en 80-åring den senaste tiden om jag nu gått och blivit till betong. Efter böjande, vridande, bändande, töjande och knäckande var det som att jag fått en ny ram inombords. Den karln kan ta mig tusan få rätt på både trasig kropp och psyke. Definitivt en nyckel till en stor del av min framgång den senaste tiden den där gutten.

Redo för plåtning och intervju

Efter träffen med Loffe jazzade jag tillbaka till Södertälje med ett stort leende. En träff med lokaltidningen LT väntade vid lunchtid. Bilder och intervju betades av. Har aldrig träffat en så påläst journalist tidigare vilket var riktigt skoj. Det pratades såklart SM och framtidsdrömmar. Efter att vi avslutat och skakat tass vevade jag iväg ett par varv runt det som kommer bli årets mästerskapsbana. Kommer nog bli en tuff historia den 25 juni. Väl tillbaka kunde jag nöjt bänka mig framför teven och Girot samtidigt som jag pillade navel och gladdes åt att jag hunnit cykla innan det började ösregna ute.

Målbacken granskades noga. Känns nog inte speciellt första eller andra gången upp men definitivt den hundrasjuttiofemte gången, eller hur många gånger det nu blir på SM

Kall helg

Cykelsporten är då riktigt på gång i Norge vill jag säga. Helgens arrangemang var riktigt fina och välgjorda, publiken stod i horder längs med avslutningsvarven och med ungefär 120-130 cyklister på startlinjen blev det snurr på tävlingen från första tramptag. Lördagens Norefjell GP ersattes raskt som attan av Tyrifjorden runt då det snöade uppe på toppen av Norefjell. Banan var ändå allt annat än platt då det lutade mot eller med i stort sett hela tiden. Två krävande stigningar på drygt två och tre kilometer gjorde det svettigt för många. Inte minst mig själv när jag försöker gå med riktigt duktiga klättrare i den senare och mest krävande av dom två, hur tänkte jag där egentligen? Jag vågade prova helt enkelt. Med tre lagkamrater i utbrytning kunde vi känna oss trygga men det skulle senare ske ett och annat. Tekniska problem och dålig neutral service gjorde att den starkaste av våra där framme åter hamnade i klungan. Uppför berget splittrades sedan gruppen och de andra två fick kasta in handduken.

©Kava-photo

Efter elva mil körda och knappt fyra mil till mål fick besked om att gruppen splittrats och vi behövde ta tag i saken. Hela laget hade överlevt klättringen så alla sattes upp i front för att försöka köra in de sista fyra som nu hade ett försprång på 3:45. Vi körde starkt men det saknades 30 sekunder fram när siste man i laget tog sin sista förning med två och en halv kilometer till mål. Dom var ett tag inom synhåll men vi mäktade inte täppa till det allra sista. Spurt om femteplatsen alltså vilket jag kände att jag skulle kunna hantera i den galna avslutningen. Lätt utför gav oss rejäl skjuts in i de avslutande svängarna som blev helt galna jag satt och hoppades att jag inte skulle pricka något av de gigantiska meteoritkratrarna till hål som fanns utspridda över hela vägbanan. Tryckte till men vart utblockerad precis närkravallstaketen avgränsade körbredden rejält in på upploppet. Minst sagt trixigt och svårbedömt där jag sjabblade. Hann backa ner och ta ny sats men fick rätt sopig slutfart in mot mållinjen och en liten jäkel han klämma sig förbi på slutet. Galet upplopp men sjukt skoj att få riskera livet igen. En sjätteplats noterades i resultatboken. Laget kämpade extremt starkt för min skull men vi mäktade inte att håva in allt denna gången.

©Kava-photo

Igår, söndag, var det återigen start och mål i Hönefoss men med en klassisk och för dagen ny bansträckning. Avslutningsvarven skulle ta oss ett antal gånger över Vinterroveien och sedan upp den mördande Riperbakken. Med fräscha ben ingen omöjlig match men med tolv mil i benen skulle dom komma att sålla bland pigga och trötta påkar. Respekten för detta motlut var minst sagt stor inom laget. Hoppet låg hos våra starka klättrare och jag tog så mycket jobb jag förmådde fram till avslutningsvarven. Tillsammans med Phan Åge tågade vi fram våra killar in genom Hönefoss för att hålla oss borta från den stress längre bak i fältet som blev in mot den trånga passage som markerade början till Vinterroveien. Gjorde en sista push när jag gick efter och hämtade hem dansken Rasmussen, som för övrigt vann loppet, innan benen stod rätt ut och jag kände mig riktigt kantig i hela kroppen. Mitt jobb var nu gjort för denna gången och jag lämnade över till de andra. Avslutningen blev så hård som väntat och vår Magnus kunde köra sig till en tiondeplats. Slutligen en helg med bra fart och tuff genomkörning inför nästa helg i Uppsala och även Luxemburg som väntar veckan efter.

Racepepp

Framme i Norge och byn Hönefoss som har starka rötter i cykelsporten. Mycket praktiskt har vi hunnit avverka under dagen och nu kryper vi in på våra rum för att krypa till kojs. Endast lagbussen kastar ett ljus över gårdsplanen där vår supermek fixar till det sista inför morgondagen.

Först Norge sen landslaget

Imorgon bär det av till Norge och en riktig fräsarhelg längs med de norska vägarna. Lördag bjuds vi på 144km långa Norefjell GP och en avslutningsbacke som kommer få de flesta att bli knäsvaga. Smygbilder från målområdet har visat att det fortfarande ligger snö i dikena. Söndagen bjuder på 175km genom Ringerike GP och den överjävligt branta Riperbacken, som vi ska ta oss ann ett antal gånger innan målflaggan faller. Bra motstånd väntar från de övriga storlagen som nog vill spänna en och annan muskel. Det kommer bli en prestigefylld helg där många, inte minst mitt Team OneCo-Mesterhus, vill visa vilka som är det vassaste laget i lusekofteland. Kanske blir det ändå vädret som blir står för det tuffaste motståndet. En plusgrad och snö är vad som spås men det ska väl gå att köra kort-kort oavsett. Eller?

Det är även officiellt att jag kommer representera det svenska landslaget under Scandinavian Race i Uppsala nästa helg. Riktigt skoj och spännande att få köra i blått och gult igen. Ska ni inte tävla själva och befinner er i närheten tycker jag att ni ska ta er till Uppsala för att kolla in tävlingen som har ett riktigt fint internationellt deltagande och alla dom bästa svenska åkarna med på startlinjen. Nästa helg alltså.

Här kan ni läsa mer om landslagsuttagningen på förbundets hemsida.

Sommarvärme

Skåne bjuder på fantastiskt sommarväder och idag var det näst intill vindstilla. Halleluja! Valborg firades på granngården med grill och middag utomhus hela kvällen. I fjärran kunde vi njuta av fyrverkerier från Lund och i trädet en bit bort gjorde ”Tocken” sig redo för natten genom att ”träa”. Det skånska ordförådet fylls på i stadig takt nu.

Är det bara jag som tänker mig en gigantisk slangbella när jag ser denna?

Vad mer finns där att berätta. Lars skulle sporra mig på sista intervallen idag uppför ”Lotta på åsen” men han förstod inte hur mycket jag led. Det blev omvänd effekt när han hela tiden åkte jämsides och konstant fråga hur många watt jag drog just då för att kunna jämföra mot sig själv. Hade jag kunnat ställa av honom hade jag försökt. Snart så.

Helgens oflax då

En mäktig vind såg ut att kunna skapa ordentligt kaos redan från första kilometern men inledningen av Himmerland Rundt gick faktiskt ganska städat till. Kanske var det de 208 kilometrarna med start i danska Farsö och mål i Aars som avskräckte all cowboy-inspirerad körning från start. Några våghalsiga vågade sig dock iväg tidigt på utflykt och utgjorde en sextett som de stora tunga favoritlagen inte brydde sig om såpass tidigt. Lugnt och städat präglade alltså inledningen.

Ankomst till Danmark och målstaden

Trots sviktande form men med en mycket positiv utveckling på det hela var det med stor förväntan jag förberedde mig inför detta första UCI kategoriserade 1.2-lopp. Ett av årets delmål var för min del just denna tävling. Det som under denna dag inte skulle finnas i benen skulle då tvingas fram genom vilja, så var det bara. Stor press på mig själv med andra ord och visst känns det som att det borde vara dags att smaska till med ett resultat snart, va? Under veckan har det fortfarande saknats en hel del kraft och energi men som sagt så fylls det på mer och mer för varje vecka nu. Upp till den nivå jag hade senast på den sista samlingen på Mallorca i mars innan vi åkte till Malta är inte långt borta. Nåväl, den första biten igår gick fint, bra känsla och faktiskt en fin snärt i benen när det behövdes. Hoppet fick mer och mer ved på brasan ju längre loppet led, för tusan vad bra det kändes. Min forne lagkamrat och numera träningskamrat Lars Andersson gav mig ett fint tips inför ett kritiskt läge då han kände till banan och jag kunde sätta mig i superposition när det väl började gasas. -Det här kan bara gå bra, repeterade jag om och om igen för mig själv. Farten skruvades upp mer och mer samtidigt som folk fick problem, jag kände mig stabil och kraftfull där folk nu fick ge sig i vinden.

Plötsligt händer allt. Folk vurpar, inga problem men i manövern slajdar jag bakdäcket längs med en ganska stygg asfaltskant som slajsar sönder bakdäcket i ett nafs. Härlig svengelska där, jag vet. Först lycklig av att ha klarat mig undan kraschen och sen ner som ett sänke på grund av punkteringen. Kände direkt att detta var inte ett bra läge för sådant tjaffs. Nu gick det fort och nu behövdes ett nytt hjul ännu fortare. -Service, service, kom igen ge mig service då för f*n! Alltsammans studsade innanför skallen. Det tog en stund innan jag fick service då bilarna stoppades upp av kraschen och jag punkterade en bit bort från den. Febrilt försökte jag hålla tempot efter den försvinnande klungan med sladdrande bakhjul. Sämsta tänkbara läge alltså. Nytt bakhjul smackades dit av vår mek Rune och så iväg med bilen som draghjälp. I fjärran såg jag hur klungan delade sig i två och strax därefter i tre grupper. -Scheisse, där ska jag vara och inte här. Kunde med hjälp av lagbilen och servicekaravanen ta igen de sista metrarna på den grupp som nu jagade men det syntes att hälften körde halvhjärtat och hälften redan gett upp. En soloresa upp i det öppna och blåsiga parti hade nog inte varit särskilt lyckad även med superben men tänkte ge det en chans i varje fall. Laddade med fart och så ”bang” flyttade en dansk in i mitt framhjul och möblerade om det totalt. Ett tiotusenkronorshjul blev obrukbart på en nanosekund. Jahapp, upp med handen och service igen då. När jag väl anslöt till samma avhängda grupp syntes inte ens gruppen framför till utöver fälten. Nu var det definitivt ”game over” trots massor av energi kvar.

Cykelsporten i ett nötskal eller vad? -F***ing hell, som den brittiske stjärnkocken Gordon Ramsay hade uttryckt det. Att benen hade räckt hela vägen vid ett annat scenario är ju lätt att påstå och jag hade mer gärna fått chansen att försöka bevisa det. Punkteringen kom nog i värsta tänkbara läge. Inte nog med det så offrade ett par av våra åkare sig för att täta till en lucka upp till en flyende grupp som bildats då dom trodde att jag satt lugnt parkerad precis bakom. Jodå, jag satt parkerad men då bakom servicebilen istället. Trist för oss alla, inte minst jag med alla stora förhoppningar och när känslan faktiskt infann sig. För nu kändes det som att något var på gång. Jada jada, blaha blaha, nog snyftat över detta. Nu får jag istället bygga på detta ytterligare till tävlingarna i Norge kommande helg och sedan till Uppsala då det ska köras Scandinavian Race.

Hemfärd i skydd av mörkret